N 58° 8.274′, E 12° 7.230′

Skylten pekade lite snett åt
alla håll samtidigt. En pil pekade mot himlen och en annan ned mot
marken. Tveksamt, ungefär som när man frågar någon som inte
riktigt vet efter vägen, pekade den ut riktningen mot macken,
samhället och viktigast toaletten. Efter visst letande fann vi den
inrymt på baksidan under slussens kontrollrum. Porslinet var utbytt
men det glaserade kaklet i brunt satt kvar på väggarna sen den en
gång byggdes, tillsynes oberört av tidens tand.

Lilla Edets gästhamn låg på sin holme mitt i älven granne med
en riktig fabrik;Inlands
Kartongbruk, en del av Knauf Danogips GmbH. En industri med
skiftarbetare, som bullrade, rök och tillverkade riktiga varor. Så
långt i från suboptimera projektorienterad brandig man kan tänka
sig när vi var där sommaren 2010. Jag borde ha följt min ingivelse
om att ta barnen i handen; pekat, visat och uppmanat dem att titta,
lyssna och andas in doften av en riktig fabrik. Men nöden hade ingen
lag och vi var tvungna att finna toan.

En brytningstid
Nu är det för sent:
Den 18 april 2012 tog en 116 årig epok slut när den sista rullen
kartong var färdig och bruket på ön lades ned.”ökade
kvalitetskrav som medfört allt högre kostnader har/—/ lett till
att ägarna beslutat sig för att lägga ner bruket.”

Nu ligger den stora
fabriksbyggnaden i tegel där mitt i strömfåran utlämnad åt
postindustrialismens krafter och väntar på framtiden. Men efter ett
sekel med processindustri är det inte bara bara att upplåta
fastigheten för reklambyråer, industrihistoriskt upplevelsecenter
eller livsstilsboende. En miljövänlig avveckling inför
återlämnandet av ön till Sjöfartsverket är inledd.

1 Om man ska tro skylten ligger turistinformationen i hamnbassängen.

2 Slusskammaren med fabriken som fond

3 Toan med 70-talets lyxigaste Höganäskakel. Köp svenskt…

4 Förtöjda i hamnen.


Toan

Den fungerande industrin
som turistattraktion, där morgontrötta fritidsskeppare bevittnar
skiftavlösning och käkar lunch i personalmatsal med stålstolar och
bord med Perstorpsplattor är inte längre möjlig. Men toan finns
kvar. Och låt det så förbli. Låt inget Promarina sätta klorna i
den för att göra den lika genuin som en alphydda i svenska fjällen.

Visst, en viss
kommersiell utveckling av hamnen skulle kunna gagna både sjöfarare
och det lokala näringslivet: En pirra att låna för att dra
bensindunken till Preem-macken uppe i backen.
och en skylt om var närmast belägna pizzerior ligger vore en inte
så dumt. Men sen räcker det: Bättre service, fler faciliteter
eller mer attraktioner behövs faktiskt inte.

För vi är på resa genom
älvdalen där välstånd en gång byggdes av det vatten som
var både kraftkälla och transportled. Vi är bara ännu en av alla
de som färdats och lagt till här. Det är märkligt och mäktigt
och det är större än ännu en väl regisserad upplevelse i rött
och marinblått på vit botten.